Att leva heterosexuellt är att vara ofri

Att vara hetero är att utsättas för förtryck varje dag, och jag klarar inte det för jag måste få vara fri.

Hej fina ni. Jag vaknade idag med något att säga som får mig det att stockas i halsen och pulsen att slå hårt. Jag har börjat lyssna på en ny podd (Making Gay History) och jag är golvad av de aktivister som kämpade mot hat, rasism och homofobi så tidigt som på 1940-talet och som fick betala ett högt pris för det.

Jag är lite yr och svimfärdig (har druckit tre koppar kaffe också så kan dock inte säga vilket som är vilket). Alltså!

Såhär är det: jag vet att jag har blivit jävligt tyst i min aktivism. Jag har medvetet och omedvetet tystat mig själv och filat ner mina kanter, försökt vara gullig och älskvärd och passa in. Jag har försökt att bli omtyckt inte provocera och det har blivit viktigare än att säga min sanning och det jag har under huden. Men nu vill jag gråta.

Fem-sex år sedan skrev jag ett inlägg på min instagram som gjorde min närhet att bli tokiga. Det jag skrev var att jag tyckte synd om heterotjejer som måste ligga med sina pojkvänner, men att de är ju Born this Way så de kan inte hjälpa det.
Alltså alla blev helt galna av det inlägget. Jag anklagades för att vara hatisk och fördomsfull och oresonlig. Efteråt var jag ganska chockad. Jag var inte medveten om att det var så tabu att bedriva satir och undrade varför folk blev så jävla upprörda att de vågade skriva att jag var störd i huvudet.

Idag fattar jag. Lesbiska kvinnor* kan accepteras så länge vi går med på narrativet att vi inte kan hjälpa att vi är som vi är. För om vi inte kan hjälpa det, då kan inte heller heteros hjälpa det, och då behöver ingen känna sig hotad och ingen behöver få sin världsbild ifrågasatt. Men grejen är att jag inte identifierar mig som lesbisk för att jag inte kan hjälpa det. Jag VÄLJER att vara med kvinnor för att jag tycker det är bättre.

Just det, det är bättre att leva med kvinnor. I den värld vi lever i nu.
Lesbiska par har mer jämlika förhållanden, mår bättre, är lyckligare, tjänar mer pengar, har bättre sex, osv i all oändlighet än sina systrar i heteroförhållanden. Det är liksom inte news, det är välbelagt i forskning. Eftersom vi lever i ett samhälle som premierar heterosexuella parförhållanden framför andra typer av relationer, och där förhållanden MED män ger högre status (för att inte nämna bättre ekonomisk stabilitet) så är det självklart en oerhört stark norm att leva med en man.

 

Jag är ledsen men det går inte att leva jämställt i ett samhälle som förtrycker oss. Strukturellt har män fortfarande ett enormt övertag. Och när vi får barn så ökar ojämlikheten, även om den tidigare inte varit så påtaglig, enormt. Män väljer att inte vara hemma med sina barn i lika hög utsträckning, vilket gör att de får en sämre anknytning men möjlighet till högre lön. Löneskillnaderna cementeras, vilket gör att kvinnor snabbt fastnar i ett ekonomiskt beroende där det blir mycket svårt att ta sig ur, även om relationen är destruktiv. (Jag menar att kärleksrelationer med män alltid är destruktiva i mer eller mindre utsträckning, men som alla vet så är många relationer dessutom aktivt nedbrytande).

Lägg här till att heterosexuella kvinnor är sexuellt förtryckta – sex anses fortfarande vara något som är till för mannen och hans njutning och det finns en oerhört stark penetrations-norm som härskar, till och med i vården (det här intresserar jag mig bland annat för i min forskning).

Jag har alltid varit kritisk till människor som vill få mig att göra saker utan att förklara varför och jag har svårt för auktoriteter. Jag har otroligt svårt att finna mig i situationer som jag tycker är orättvisa.

Jag tycker inte om att göra mig mindre eller att anpassa mig. Men det är ändå det jag tvingats göra. För att göra mig mer anställningsbar, mindre hotfull, mjukare. När jag jobbade på Region Gävleborg var jag varit kritisk mot regionens policy att dölja och ljuga om saker för media, samt dra ut på att lämna ut offentliga handlingar. Jag var också kritiskt mot rasistiska uttalanden från chefer inom vården. Då blev jag systematiskt mobbad, hotad och punktmarkerad av min chef, vilket ledde till att jag tvingades sluta.

På en tidning jag jobbade på pratade jag och en kollega om vikten av HBTQ- representation och att använda rätt pronomen. Efteråt blev jag straffad genom att mitt kontrakt sades upp.

Förstår ni att jag blivit rädd? Jag har lärt mig att man inte sätter sig upp mot makten utan konsekvenser. Det finns verkliga följder för det. HBTQ-personer accepteras så länge vi är tysta och snälla och glada, särskilt som kvinnor ska vi vara glada – och le och tacka för att vi får vara med i samhället på lika villkor. (Vilket jag no joke ÄR sjukt tacksam för, men inte mot heteros utan för alla som fört kampen).

Alltså det är så svårt när förtrycket och ilskan kommer från en inre krets. Från folk man känner i skolan, i släkten. Det gör så jävla ont att de inte kan låta en person som tillhör en minoritet ha en röst, vara arg. Och det är så jävla skadligt. Jag tror inte de här människorna fattar vilken skada de gör. För jag ger ju strukturell kritik, men får personliga påhopp. Det är skillnaden.

Okej, puss på er älsklingar. Gå ut och njut av vårsolen och don’t let the Rona bite.

johanna

 

 

*(och transkvinnor, och andra HBTQ-personer, men jag pratar främst om min egen erfarenhet här)

Boring self-care

Self-care. Att ta hand om, vara rädd om sig. Ordet som är trendigast på sociala medier just nu. Om man scrollar runt ett tag på instagram verkar det vara förknippat med avancerade bubbelbad med olika Lush-produkter, en koreansk hudvårdsrutin i 22 steg, frisörbesök, pedikyr, en lyxig lunch på en trendig krog eller en mysig frukost hemma. Allt väldigt bildmässigt. Och vackert!

Och ja, det är självklart härligt att sjunka ner i ett varmt bad efter en lång vecka, lyxa till vardagen med en middag på restaurang eller få en massage. Och det kan självklart också vara en form av self-care. Men jag tror att en ännu viktigare form av self-care är den som inte är så sexig, trendig eller gör sig bra på instagram.

Det finns en risk, tror jag, att vi förknippar self-care med något vi bara ska unna oss eller skämma bort oss själva med, så att vi missar att göra det som inte är lika glittrigt eller kul. Self care, enligt mig, kan till exempel vara:

• Att gå och lägga sig i tid.
• Att gå till optikern/tandläkaren
• Att sätta gränser för andra.
• Att börja med uppgiften trots att man hellre vill kolla på en serie.
• Att gå till gymmet.
• Att inte dricka alkohol trots att man är sugen/alla andra gör det.
• Att gå ut och träffa vännerna trots att man inte har lust.
• Att stanna hemma även om man känner att man borde gå på festen.
• Att äta hälsosamt.
• Att städa hemma.

Det är farligt, tror jag, när self-care börjar handla om att göra exakt vad man känner för i stunden, även om det sätter käppar i hjulet för en själv senare. Jag älskar lyx och att njuta av en god middag, men jag njuter så sjukt mycket mer av det när jag vet att jag inte kommer att vara stressens mamma dagen efter för att jag måste handla, göra en uppgift till skolan och städa badrummet på sex timmar – för att jag skjutit upp det.

Jag jobbar på att försöka gå och lägga mig tidigare. Min tjej går upp tidigt så jag försöker gå och lägga mig när hon gör det – vid tio ungefär – och det funkar helt ok 🙂

En grej jag lyckats med är att planera mina uppgifter till skolan. Ibland blir det stressigt, men överlag tycker jag att jag har en bra strategi och det gör att jag känner mig lugn och trygg med att jag kommer att klara mina kurser 🙂

puss!

Kommer jag bli blind?

Var hos optikern igår då jag blev rädd att jag skadat mina hornhinnor på något sätt. Jag är ju alltid torr i ögonen och haft ganska mycket problem med mina linser, att de fastnar (förlåt för tmi, men det är precis så äckligt) i ögonen och gör ont. Häromdagen blev jag jätterädd för att jag fick för mig att jag kunde se en reva i hornhinnan på vänster öga…blev hysterisk och trodde jag skulle tappa ögat, typ.

Iallafall var jag på linskontroll igår, och optikern berättade att jag har begynnande “corneal neovascularization” (kärlinväxt) i ögonen. Det innebär att blodkärl har börjat växa in i hornhinnan (som normalt inte har några blodkärl, utan tar upp syre direkt från luften) på grund av syrebrist som orsakats av mina kontaktlinser. Linserna jag har haft släpper inte igenom tillräckligt med syre och ögat försöker kompensera. Om jag fortsätter att använda dåliga linser så kan jag till slut förlora synen helt. Så nu är jag ordinerad att vila från linserna och bara ha glasögon en tid framöver.

Alltså, jag klagar ju jämt på att jag hatar att se dåligt och ha linser och glasögon. Linser har ändå varit så bra för mig, jag tycker det är helt underbart att inte behöva tänka på att de är smutsiga eller immiga eller i vägen när man ska ta på sig kläder, gå på gymmet eller luta huvudet mot något. Men jag har ju haft mer och mer besvär med torra ögon och att linserna gör ont, så på ett sätt är det skönt att jag är tvingad att ha glasögon…haha.

Det jobbigaste, ärligt talat, är att jag känner mig så jävla ful i glasögon. För vissa är det typ ett fashion statement att ha brillor, men för någon som haft glasögon sedan hon var åtta år gammal är det en befrielse att inte behöva dem. Nu har jag iallafall beställt nya hos optikern. Jag har otroligt svårt att hitta bågar jag trivs med så när jag såg ett par där så ville jag beställa dem direkt. Har en kartong hemma från Mister Spex också, ska nog beställa ett andra par därifrån men har inte bestämt mig för vilka än…
Jag har ju så jävla dålig syn och brytningsfel, så glasögonen blir ju dyra vilket som – minst 2100 kronor för bara glasen liksom, vilket gör att det inte är lika kul att köpa dem. Ughh.

Det känns jobbigt att behöva gå runt i de här gamla glasögonen jag har som jag haaatar. Längtar tills mina nya kommer!!

Känns lite jobbigt ändå med ögonen. Som att jag har förstört dem, typ. Tycker lite synd om dem att jag inte tagit bättre hand om dem. Men nu ska jag försöka vara försiktigare.

Puss

Min depression, kaossommaren och när inget blev som det var tänkt

Hej alla vänner.

Jag har bestämt mig för att blogga lite om hur jag upplevt de senaste månaderna. Det känns bäst att blogga eftersom jag känner mig mer i kontroll över hur det kommer ut och inte blir så ytligt som instagram som jag förr alltid älskat (hatat) att använda mig av för att skriva om känslor och politiska grejer. Men det formatet räcker liksom inte, och att det är så infiltrerat av annonser och riktad marknadsföring gör att jag känner ett visst äckel.

En rädsla jag har är att människor ska läsa det jag skriver och tänka “haha, rätt åt henne”, och den tanken var jobbig, för jag tror vi alla tänkt det någon gång. Eller iallafall jag. Man relaterar alltid till det man själv går igenom, sina egna tankar, rädslor och nojor och det är förståeligt.

Iallafall.

I somras gick jag igenom en depression. Det var ingen chock men den hade legat och lurat som en gammelgädda i vassen ett bra tag och väntat på sitt rätta tillfälle. Jag hade inte arbetat sedan årsskiftet ungefär. Jag hade Bodil, världens bästa hundvalp, och Ottilia, men jag hade alldeles för mycket tid på dagarna att tänka och grubbla. Och det gjorde jag.

Jag tänkte och tänkte på det jag hade varit utsatt för på Region Gävleborg. Ja, det var fruktansvärt, och ja, det har verkligen ändrat hur jag ser på offentlig verksamhet och på yrket pressekreterare och kommunikatör. Jag vet att många av mina kollegor inte kände att de hade något annat val än att göra som chefen sa och rapportera in saker om mig som sedan samlades till en lista och användes som ett verktyg till att hota och mobba. Vi skulle dölja upphandlingar som hade gjorts på felaktigt sätt, skriva försvar åt chefer som tagit oansvariga beslut om förlossnings- och kvinnosjukvården och vi fick inte besvara kommentarer från vanliga människor på Facebook utan att en chef skulle meddelas. Chefer som var rasistiska, sexistiska och använde härskartekniker fick hållas. Man fick inte säga emot. Jag vet att det jag utsattes för var fel, jag vet att jag gjorde rätt som inte accepterade rasism, mobbning, fiffel och härskartekniker på min arbetsplats. Men arbetsmiljön var sjuk så det var inte så mycket att göra åt.

Trots att jag fick ersättning för det jag varit utsatt för kände jag att det var mitt fel. Inte på något konkret sätt – men att jag bara var fel, för mycket, för högljudd, för obstinat. Jag ställde för många kritiska frågor, lydde inte blint order. Jag förstår att det finns folk som gör så och jag förstår att de är rädda. Men de skadar så många fler än mig.

I somras började jag iallafall bli låg. Mindre och mindre kändes roligt, mer och mer kändes det som att jag bara ville ligga i sängen och sova. Trött konstant. Dagarna som i ett töcken. En grå filt över allt. Blytunga armar och ben, att bara röra sig krävde en omänsklig ansträngning. Jag såg ingen framtid sen. Jag kunde inte se, jag orkade inte se, planera, tänka på framtiden. Jag grät inte, jag kände mig bara likgiltig inför allt. Det var det mest skrämmande. Jag är en berg-och-dalbana. Jag är jublande glad, euforisk, det pirrar och susar i mig när jag är lycklig eller ser fram emot något. När jag är ledsen gråter jag med hela kroppen. Jag var inte van vid den här grå mattan.

Jag kommer ihåg att jag stod i våran stuga på Kusön och målade ljus citrongul panel när jag kände paniken komma, som jag knappast känt på flera år. Som att den bara slet tag i min kropp och kramade åt och vägrade släppa taget. Som att jag slets upp i en virvelvind, från rötterna, något som riste och skakade mig och jag blev lämnad i en hög. Det kändes omöjligt att stoppa just då. Som en våg som störtade ner runt och i mig.

Jag hade försökt söka hjälp i två månader när det här hände. Jag ringde till slut och grät. Då hade jag nästan bara legat i sängen/soffan i en vecka och Ottilia tog hand om allt som skulle göras. Hon försökte ta med mig på kantarellpromenad, ut och fika, gå med Bodil, åka båt. Älskade hon!

Det var en konstig sommar. Den gick både snabbt och långsamt. Jag kan sörja att jag var ledsen under den, men å andra sidan är det som med livet, det kommer och sen är det över; allt övergår i något annat.

Jag skriver det här för att jag vill vara ärlig med det som hänt mig. Tankar som “det är försent” “jag är misslyckad” och “det är något fel på mig” är så jävla jobbiga!! Och även om man kan avfärda det direkt om det gäller någon annan är man så sjukt jävla övertygad om att det är sant om det gäller en själv. För då finns det såklart empirisk bevisning! Haha, det är så sjukt vad man håller på.

Pendlar-life på UL som Uppsalastudent!

llfall måste jag få berätta det sjukaste, och anledningen till att jag kan vara så öppen med det här. Jag har kommit in på en masterutbildning i Digitala medier i Uppsala. Så sjukt! Det har på riktigt förändrat mitt liv. Från en dag till en annan känner jag mig lycklig, bubblig, glad, sådant jag inte känt på riktigt på månader. Jag har sjuuuukt mycket att läsa och det är stressigt med en helomvändning av vardagen, men fan vad underbart det är. Jag blir utmanad intellektuellt, jag träffar massor av intressanta människor från hela världen (det är en internationell masterutbildning på engelska). jag har pluggat i knappt två veckor men känner mig redan som en ny människa. Eller, det känns som att jag har fått ett nytt liv.

Jag är så glad och tacksam mot mig själv att jag gav mig själv chansen att gå den här utbildningen. Jag har inte tid att grubbla eller tänka ihjäl mig, för jag måste läsa kritisk teori och kvalitativa metoder. Uppsala är så sjukt vackert också.

Snälla, sök hjälp om du mår dåligt och pusha för att du ska få den. Acceptera inte att skrivas upp på en väntelista som jag gjorde. Be någon om hjälp. Ta alla halmstrån! Det är så jävla tufft att be om hjälp men det är så jävla viktigt. Och om du träffar på nåt riktigt stolpskott, prova igen. Jag vet att systemet är kasst men vi måste ta hand om oss själva ändå.

Puss!!!

 

Vårt nyårsfirande

Vi hade en jättebra nyårsafton ! Vi hade bjudit hem en av mina bästa vänner Chris och hennes kille på nyårssupén och brädspelskväll. Han är intresserad av brädspel och hade tagit med sig två olika som vi fick prova. Det ena hette mysterium och det ÄLSKADE jag. Otroligt fint gjort med mycket artwork och tillhörande musik. Det gick ut på att man, lite som cluedo, gissa mördaren, mordvapnet och vart mordet skedde, med hjälp av ledtrådar från ett ”spöke” som var en av spelarna. Otroligt kul och annorlunda spel (till och med för mig som inte har spelat så mycket). Det blev mycket champagne och bubbel också. Helt plötsligt sa Ottilia att det bara var fem minuter till midnatt så då fick vi bråttom att kissa och klä på oss innan vi skulle ut och skåla. Vi kunde inte se så mycket fyrverkerier från där vi bodde, men vi hade tomtebloss och skålade

vid tolvslaget så det blev bra ändå och lite kaosigt, haha. 

Nyårsdukningen, nöjd med den!

Vit chokladmousse med choklad och hallon till efterrätt – plus tryfflarna som Ottilia bakat

Vi provade lantchips med löjrom, creme fraiche och dill som tilltuggÄlskade det. Vi gjorde även snittar med små mini västerbottenpajer och gruyere med tryffel. Mums!

Min vackra nyårsbukett kommer från Forsbergs blommor i Gävle

Gratinerad hummer till förrätt.

Mums!

Sen spelade vi spel, pratade och drack drinkar till klockan fem då våra gäster gick hem och vi gick och la oss. Perfekt nyårsafton!

 Chris har varit ett stort stöd för mig under hela hösten då jag har kämpat med situationen på jobbet och varit med vid ett tillfälle och träffat min förra chef som skrämt, mobbat och kränkt mig och fått mig att må otroligt dåligt. Jag vet inte vad jag hade gjort utan henne och att hon så självklart stått bredvid mig och påmint mig att det jag blivit utsatt för är en kränkning och att det inte är mitt fel. Känns otroligt bra att hon kunde vara med och fira in det nya året med mig. 

 

 

Jag är mitt eget största fan – så blir du det också

Att aktivt ta ställning för sina medsystrar; mot homofobi, transfobi och rasism gör att jag ibland hamnar i jobbiga situationer där jag blir ifrågasatt. Jag är inte rädd att säga ifrån eller sticka ut hakan på möten på jobbet eller annars. Däremot kan självförtroendet få sig en törn om jag säger något som ingen håller med om, eller om ingen svarar eller bekräftar mig.

Då har jag några knep jag brukar ta till.

I en situation där du är den enda som står för en viss åsikt eller vågar säga ifrån, kan det vara bra att tänka igenom vad du ska säga innan. Det är inte bra att prata om du är påverkad av mycket känslor eller chockad. Om det är en mindre “känslig” fråga brukar jag skriva upp några hållpunkter i ett block under mötets gång, eftersom jag har en tendens att bli lite förvirrad ibland. Det hjälper mig att hålla fokus. Då kan jag effektivt och stadigt avverka punkterna.

Sedan, när det är gjort, (beroende på vad jag får för respons) kommer det viktiga. Jag brukar avsluta med att säga något i stil med “det här är en väldigt viktig aspekt”, eller “det här är en väldigt viktig fråga att ta upp”. Om ingen annan bekräftar dig et är det så otroligt viktigt att du säger att det är viktigt– och det krävs mycket för att någon annan ska sätta sig emot. Dessutom – har du sagt att det här är en viktig fråga och det står oemotsagt, blir det en sanning. Det kan låta banalt. Men att bara uttala orden gör att de får styrka. Det är ett sätt att peppa sig själv.

En annan sak jag brukar tänka är att det viktigaste faktiskt är att reagera på sin magkänsla, om du märker på en gång att något inte känns rätt. Det är inte bra för någon att du sitter på ett möte och bygger upp massor av känslor som gör att du mår dåligt. Du kommer explodera. Det kräver träning och självförtroende, men träna på att lita på din magkänsla. Om något inte känns rätt, säg till. Om någon sagt något kefft, säg till på en gång. Då minskar du dessutom risken att du är i affekt när du säger till. Om du inte har färdiga argument, ställ öppna frågor istället: “hur menar du när du säger xxx”? exempelvis. Du kommer inte att ångra att du ställde frågan – om du däremot låter bli kommer du aldrig att kunna släppa det.

När du har sagt det du vill säga kommer adrenalinet pumpa ett tag och det kan vara svårt att koncentrera sig – eller så kommer det inte vara det. Ta fem minuter, gå ut, ta lite luft och en rask promenad för att avreagera dig så fort du har möjlighet. Ät eller drick något, och se till att berömma dig själv för det du gjorde. Kopiöst. Skriv ned det på papper, posta på instagram, säg det till dina kollegor/vänner (jag är så glad/stolt att jag sa/gjorde xxx!) , skriv det i Word och skriv ut. Säg det högt till dig själv. Ju mer du säger det, desto mer sanning blir det.

 

Att välja bort män

Att välja bort män är det bästa jag gjort för min psykiska hälsa, mitt självförtroende och välmående.

Jag mår helt enkelt bäst när jag får växa och vara människa. Och att umgås med män hämmar mig. De respekterar inte kvinnor, de överröstar oss, förväntar sig att bli lyssnade på oavsett sammanhang och klampar in och kräver uppmärksamhet. Jag orkar inte hantera vuxna som är som barn.

Vi lever som bekant i en värld som konsekvent sätter kvinnor på andraplats. Där tjejer får högre betyg i skolan men lägre lön när de kommer ut i yrkeslivet. Där (som forskning visat) män pratar mer under möten, tar de viktigaste besluten och tar mer plats – både psykiskt och fysiskt.

Där kvinnor förväntas passa upp på män, vara tillgängliga för dem och kasta varandra under bussen för dem.

I en sådan värld är det radikalt att välja kvinnor först. Att välja att INTE vända sig till en man som kommer in i rummet direkt, att avsluta meningen som en skulle säga till sig väninna – innan. Att ge kvinnor MER utrymme för att kompensera för alla tilfällen de inte får något utrymme överhuvudtaget.

Att istället vända sig mot kvinnor – gång på gång, medvetet. Det är ett aktivt val och ett arbete. För såfort jag glömmer av mig – då kommer jag att vända mig tillbaka. Det är en strävsam, stundvis svår process eftersom den går emot det samhället uppfostrat oss till att göra – det vill säga sätta män främst. Men jag strävar efter att bli en bättre människa. Jag strävar efter att lyfta mina medsystrar.

Det gör ont ibland. Det gör mig rädd, för jag är rädd för maktspel och att män ska bli provocerade. Det blir dom. Jag säger ifrån när någon avbryter en kvinnlig kollega innan hon har pratat klart. Jag inte låter dem avbryta mig, att jag säger ifrån. Det jag vet är att jag inte kan vara säker på att någon har min rygg i dessa situationer. De flesta är konflikträdda och rädda för repressalier. Men jag har gått igenom så pass mycket att det inte skrämmer mig. Jag kräver helt enkelt samma av dem som jag kräver av mina medsystrar. Lyhördhet, respekt och medmänsklighet.

Flera gånger har jag stått på olika arbetsplatser och pratat med kvinnliga kollegor eller vänner. Så kommer en man in i ringen – och hela stämningen förändras. Maktförskjutningen är subtil, men samtidigt så uppenbar att det är som att få en långtradare i mellangärdet. Allas ögon, blickar vänds mot honom. Den inkännande, kamratliga stämningen är borta – nu skärper vi oss. Jag märker det som en ilning av obehag i maggropen. En känsla som jag förknippar med att promenera i skogen och möta en skuggfigur på avstånd eller att köra bil i morgonrusningens trafik. Att vara spänd. Att vara på sin vakt. Det är viktigt att få hans bekräftelse, gillande, uppmärksamhet. Jag ser ängslan. Jag ser dem skratta åt något han sa. Han skrattar åt något – det är en vinst. Men det är mer än vårt beteende – sättet han går fram, självsäkert, självklart säger något, sättet han förväntar sig att bli lyssnad på, överröstar någon, inte med flit förstås, för att det är hans självklara rätt.

Jag märker det här koketteriet hos mig själv trots att jag är medveten om det och försöker kämpa mot det med näbbar och klor. Jag vänder mig medvetet bort från män och mot kvinnor i grupper och samtal. Jag har varit med om att andra kvinnor, mitt under pågående samtal, bokstavligt talat vänt sig bort från mig och mot mannen som kom in i gruppen.

Att välja bort män är också feministisk praktik. Men det är , för att vara brutalt uppriktig, inte huvudanledningen till att jag tillämpar det i mitt liv.

Sedan jag gick i skolan har jag tyckt att det varit svårare att hänga med killarna – för att jag alltid varit en stark person som inte kompromissat med den jag var. Det har aldrig kommit naturligt för mig att vara lite på sidan av, och vara tystlåten eller stå och applådera någon annan. Jag har alltid tagit plats, pratat och haft egna idéer och tankar. Och om man är sån, alltså en människa och inte en beundrare, så har det alltid varit svårt att umgås med killar. För som tjej måste man passa in i en speciell mall för att ha killkompisar. Jag minns också att det var jävligt utmattande att prata och försöka skapa en connection, en relation – för man får säga samma sak om och om igen, men de lyssnar inte.

Att välja, som vuxen, att inte ge någon energi till nya relationer med män gör att jag får utrymme att växa som människa. Den energi som annars hade gått till att gödsla en mans ego eller förklara självklara saker för honom kan istället gå till att lyfta, peppa och stärka de systrar jag har runt mig. Jag vill varken föda en mans barn, tvätta hans kalsonger, förklara grundläggande tankar om feminism för honom eller spendera mitt liv på att pleasa honom.

Det här har gett mig styrka, för jag behöver aldrig ta någon man i försvar eller säga att “min kille är minsann bra”. Istället för att försvara min kille kan jag ge mig själv till kvinnor som behöver mig och mitt försvar. Jag kan lyfta, berömma och hylla dem.

 

Att ta med sitt barn på en hockeymatch är bland det värsta en förälder kan göra

Jag sitter och kollar på sport eftersom min tjej är superintresserad av ishockey. Jag noterar språket som kommentatorerna och “experterna” (lol) använder sig av. Aggressiv är ett ord som förekommer ofta, och ofta i positiv bemärkelse. “Vi måste bli mer aggressiva, vi måste gå till anfall, vi måste våga attackera och sätta press”.  Hockey brukar ju också beskrivas som “en fysisk sport”, vilket betyder att spelarna ger sig på varandra och utsätter varandra för våld som i ett annat sammanhang skulle kunna leda till en anmälan om misshandel. Här är det däremot positivt, och att “ta en för laget” om en blir utvisad på grund av dåligt beteende på isen.

Någon forward beskrivs som “en het spelare” – inte för att hen är snygg utan för att hen har nära till “känslor”, det vill säga våld. Många saker, som generellt kanske inte anses vara de bästa egenskaperna hos en person, är i sporten positiva. En het, aggressiv person som attackerar och sätter press på människor i sin omgivning är inte direkt den jag skulle känna mig tryggast med i life, men jag vet inte.

“Starka känslor” är också något som förekommer ofta, men då handlar det (oftast) inte om sorg eller lycka, utan om “starka känslor kring målgården”, det vill säga att spelarna delar ut slag och sparkar mot varandra, skriker förolämpningar och använder klubbor på ett sätt som inte är tillåtet. Men på något sätt ingår det i premisserna. Det är delvis det publiken är där för att se.

Tänk då att ett barn ska sitta på läktaren, där det inte är ovanligt att publiken skriker, härjar och skriker sexistiska, fördomsfulla förolämpningar mot spelarna och domarna. Tänk att en liten pojke ska se matchen och tänka att det är okej att slåss vid mål, att det är okej att bli våldsam och aggressiv om man inte får som man vill. Att det är normalt inte kunna behärska sin ilska – ja det närmast förväntas. Han ska lyssna på vuxna människor som skriker och beter sig illa. Han ska lära sig att “heta känslor” innebär våld.

På de hockeymatcher jag har varit på har jag alltid blivit illa till mods eller till och med rädd för andra människor där minst en gång. Tänk då hur ett litet barn mår av att vistas i den miljön.

Fair play och likabehandlingsplaner ekar så tomt i ett sammanhang där våld är själva premissen. Publiken är där för att se ett skådespeleri. Den hypermaskulinitet som spelas upp av skådespelarna på isen idealiseras och upphöjs som något att sträva efter. Samtidigt låtsas idrottsvärlden att den bara står för positiva, uppbyggliga ideal och håller kidsen borta från droger.

Hockey som är den största sporten i en liten stad som den jag bor i – har den inte ett existensberättigande? Sport ger ju otroligt många positiva saker också, sägs det. Som förmågan att samarbeta om ett gemensamt mål, förmågan att hantera besvikelse, dela glädje tillsammans och inte minst den livsviktiga Motionen som verkar få folk att tappa all vett och sans.

Mitt svar är : sport, särskilt hockey, är för det första en institution som delar upp pojkar och flickor från en låg ålder. Den ger pojkar större möjligheter och resurser än flickor. Detta skickar signaler, som förvissa stämmer, om att flickor om pojkar anses vara olika mycket värda, och att de inte förtjänar samma möjligheter, uppmärksamhet och uppmuntran. Flickors idrottande åsidosätts tidigt och det blir bara värre ju äldre de blir. Det är en institutionaliserad och förlegad ojämlikhet som vi, som vuxna, borde både skämmas och skrämmas över.

Hockeyn sammanför framförallt pojkar, som spelas ut mot varandra. De får lära sig det “rätta” sättet att göra maskulinitet på samtidigt som de lär sig att vända sig mot andra. De får vistas i en mycket homogen miljö där våld, bråk och aggressivitet inte bara accepterade inslag, utan i många fall uppmuntras. De får lära sig att ordet “känslor” innebär ilska och våld, och att dessa uttrycks genom aggressiva handlingar. Där det finns ett rätt sätt att vara på och där alla som avviker sållas bort.

Den som tar med sitt barn på en ishockeymatch har inte bara cementerat könsroller och bekräftat en ojämlik värld – den har visat att världen är full av våld och ojämlikhet, och att det är okej.

 

 

A day in the fabulous life

Idag var min andra dag på nya jobbet. Jag jobbar med sociala medier och presskontakt på en myndighet. Det är skitkul att ha blivit utvald att göra ett så stort jobb åt en så stor organisation men alltså är så jävla wierd att inte “vara” journalist. Att vara journalist är liksom en så stor del av min identitet trots att det bara var tre år sedan jag gick ut utbildningen – men på något sätt känns det som att jag alltid har varit det. Att ifrågasätta, ställa kritiska frågor och vilja ha svar, vara nyfiken har alltid kommit naturligt för mig.

Andra dan på jobbet är det alltid toaselfie. I’m coming for yaaaa!

 

Min officiella titel är “kommunikatör” även om jag i praktiken även är pressekreterare och sociala medier – ansvarig. Det känns fett wierd att presentera sig som det, för jag känner inte att jag “är” det! Haha alltså. Jag kan knappt förklara… så skumt. Jag kommer nog fortsätta att säga att jag “jobbar med sociala medier” när folk frågar vad jag gör. Haha! Det gjorde jag när jag jobbade på P4 (<3). Ingen presenterar ju sig nånsin som journalist, det är bara bajsnödigt. Antingen är man reporter eller redaktör eller chef.

Iallafall: jag kommer inte släppa journalistiken så lätt. Det är det jag älskar att göra. Däremot känns det otroligt skönt att slippa jobba inom Public Service under ett valår – då kan jag till exempel skriva att SD är rövar och att killar generellt är ganska dumma i huvudet. Det hade kanske inte flugit så väl om en varit SR-anställd fortfarande. Men jag tänker passa på med opionionsbildning detta år. Det är fett viktigt.

Iallafall: jag är så sjukt glad – för att jag faktiskt blev “headhuntad” till mitt nuvarande jobb på grund av att några i branschen kände till mig och det jag jobbat med tidigare på Gefle Dagblad och P4 Gävleborg! Det känns otroligt smickrande att ha blivit utvald och att någon har så stor koll på det jag gör. Men jag brinner verkligen för dialog och relationsskapande på sociala medier och jag är besatt av FB-grupper så jag ska verkligen göra mitt bästa. Det är en ynnest att få jobba med något man är sjukt intresserad av!

Jag hade iallafall en sjukt snygg andra dagen – outfit. Jag älskar mina nya jeans. (och rumpan e helt ok i dem också men den har jag jobbat på ett tag) Har blivit en fett ambitiös person som lägger fram kläder OCH smycken kvällen innan, idag har jag till och med satt i motorvärmaren i bilen tills imorrn. Haha wtf is going on…

Prova den här posen den e allt

Nu ska jag göra kvällrutin (mer om den en annan gång 😉 sen sova. GODNATT I love you

nu jävlar e ja igång igen!

Tjjjaaa! Dags att sparka liv i bloggen igen! Fyfaaan vad taggad jag är, livet är grymt!

Jag tänker inte be om ursäkt för min frånvaro för det är det bara töntar som gör.

(skoja, haha!)

Jag idag!

Jag kommer även fortsättningsvis blogga om hudvård och smänk, men jag kommer framför allt fokusera på opinionsbildning och sociala frågor jag är engagerad i / har kunskap om (dvs HBTQI, feminism, antirasism, journalistik) Sen kommer det såklart bli lite vardags- lesbian life.

Jag vill ha kvar mina gamla arkiverade inlägg därför startar jag inte en ny blogg på ny plattform – dessutom gillar jag min layout här, den är clean och snygg och läsbar.

yaaaaas nu kör vi ! PUSS love you // Johanni

Jag och mami när vi va i Åre för en månad sen! Fina va! :*